"Vänsterns tidning" Flamman recenserar den sovjetiske soldaten Vladimir Gelfands dagbok från andra världskrigets slut, utgiven av förlaget Ersatz. Stefan Lindgren ges nästan ett helt uppslag att i Stalin-kramande anda förneka Röda Arméns systematiska våldtäkter på tyska kvinnor. "Strängt taget har Gelfand vare sig deltagit i eller bevittnat en enda våldtäkt", skriver Lindgren, och Flamman kursiverar meningen.
En dagbok utan våldtäktsskildringar är alltså nog för att misstro vad historikerna uppskattar till 1,4 miljoner tyska kvinnors erfarenheter. Lindgren beskriver den framryckande Röda Armén som "unga människor som söker gemenskap, värme och visst kärlek och erotik". De systematiska massvåldtäkternas Berlin kallar han lättsamt för "en promiskuös stad" och tar sedan till den äldsta av våldtäktsmyter - "Hon bad om det" - när bevisen tryter.
Lindgren refererar en passage i dagboken där en tysk kvinna erbjuder sig att ha sex med Gelfand; hon har tidigare blivit våldtagen av 20 ryssar. Varför då frivilligt ligga med den 21:a ryssen, undrar Lindgren. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Efter sex års krig var Berlin en skräckstad, bestående av kvinnor utan annat kapital än den egna kroppen. Våldtäkt mot mat, våldtäkt mot skydd, våldtäkt mot att inte bli dödad. Det kan inte kallas för att "söka kärlek" eller vara "promiskuös".
Lindgren kokar en farlig brygd på lika delar sovjetromantik som kvinnohat. Det är anmärkningsvärt att delar av svensk vänster fortfarande väljer Stalin
framför fakta och vanlig anständighet.