Vad jag vänder mig emot i Stefan Lindgrens artikel är hans ton och ordval. Att han låter ett ord som "promiskuös" beskriva slutstridens Berlin och de kvinnor som våldtogs där. Att han med antydningar ifrågasätter trovärdigheten hos den kvinna som efter att ha blivit våldtagen av 20 män erbjuder sig att ha sex med den dagboksskrivande Gelfand.
Lindgren resonerar att om hon frivilligt vill ha sex med en rysk soldat kan hon väl knappast ha blivit våldtagen av de 20 föregående. Här blir ifrågasättandet inte längre ett av Anthony Beevors eller Norman Naimarks uppskattningar av antalet våldtagna kvinnor, utan ett ifrågasättande av de våldtagna kvinnorna själva. Egentligen var hon med på det, egentligen var hon promiskuös.
Lindgren använder ordet våldtäktsepidemi för att beskriva de brott mot civilbefolkningen som begicks i andra världskrigets slutskede. Som om dessa brott var effekterna av en sjukdom som svepte fram bland de intet ont anande sovjetiska trupperna. Det är denna typ av antydningar och ständiga förminskningar av Röda arméns förbrytelser som gör texten upprörande. Män våldtar inte som effekt av någon epidemi, en våldtäkt är en medveten handling, en medveten kränkning och ett brott, även i krig.
 Lindgren kallar vidare Levande historias utmärkta upplysningskampanj om nazismens brott för "ett statligt renhållningsarbete" och "mallig bannbulla".
Att fördöma det systematiska förintandet av sex miljoner människor är i Lindgrens värld tecken på en "allt eller intet"-historiesyn, som han vänder sig emot. Hur hans egen historiesyn ser ut vill jag inte ens tänka på.

Lindgren påpekar att Röda armén trots allt drev Hitler till självmord. Som om detta skulle ursäkta systematiska förbrytelser mot civilbefolkningen. Denna "ändamålet helgar medlen"-logik är ett eko av det totalitära arv som jag hade hoppats var ett minne blott inom sve