Gelfand, Wladimir. Tagebuch 1941-1946/Presse

Dagens Nyheter "Det oaendliga kriget"

En utskrift från Dagens
Nyheters nätupplaga, DN.se.

Essän den 18 maj 2005

60 år efter fredsslutet är floden av böcker och dokumentärer om andra världskriget större än
någonsin. Ett intresse som nog inte enbart drivs av kunskapstörst och medkänsla.

Det oändliga kriget

Den ryska inmarschen i Berlin 1945.

Aufbau-VerlagOm man som jag är född på femtiotalet och uppvuxen med föreställningen att andra världskriget och nazismen tillhörde historien, kan man inte bli annat än förvånad över hur snabbt och massivt ämnet under de senaste åren förvandlats till förstasidesstoff och bästsäljartitlar. Det gör att man blir alltmer skeptisk inför alla de böcker och filmer som produceras, inte minst de som handlar om Adolf Hitlers olika sidor.

Man kan tycka att det efter Alan Bullocks klassiker "Hitler - en studie i tyranni" (1952) och framför allt Joachims Fests epokgörande Hitlerbiografi på sjuttiotalet inte skulle finnas så mycket mer att säga. Men sextio år efter det nazistiska tusenårsrikets undergång, som bara varade under tolv intensiva år, är andra världskriget mer närvarande än någonsin under efterkrigstiden. Om det vore så att nya fakta framkommit som kastat nytt ljus över ämnet vore det begripligt, men så är det bara undantagsvis. Det måste vara något annat som gör att krigets och särskilt Tredje rikets galjonsfigurer på varje jämn årsdag och i olika tevekanaler - och allt oftare i fyrfärg - får sådan uppmärksamhet.

En anledning är kanske att det efter kalla krigets slut finns en ny generation som betraktar den europeiska nutidshistorien med egna ögon. Ett annat skäl är att den generation som har egna erfarenheter av maktövertagandet och andra världskriget håller på att försvinna. Vid femtioårsdagen av krigsslutet för tio år sedan dammsög alla stora massmedier marknaden efter intervjupersoner som någon gång hade varit i Hitlers bunker eller hade egna minnen av livet i Varglyan eller på Obersalzberg.

När sextioårsdagen inföll häromveckan hade flera av dem - däribland Hitlers sekreterare Traudl Junge - redan avlidit. De kvarvarandes bästföredatum är passerat vilket inte hindrat de stora medierna från att lägga upp kartotek över ett drygt hundratal så kallade tidsvittnen som trots hög ålder och sjukdom är villiga att alltefter behov tala om wie es eigentlich gewesen ist - det vill säga hur det egentligen var att gå i skola under Weimartiden, att delta i Hitler-Jugends läger, att vara tysk folkstormsman i Ostpreussen, att laga mat åt familjen Rudolf Hess eller samla sten till återuppbyggnaden av Berlin.

Framför mig ligger drygt ett halvdussin böcker på svenska, men även på tyska och engelska, som har de gemensamt att de utkommit med anledning av sextioårsminnet av krigsslutet 1945 och från olika utgångspunkter berättar om krigets sista månader. Nästan alla bygger delvis sina berättelser på den här sortens vittnesmål. Jag drog mig för att ge mig i kast med denna bokflod, särskilt som jag vet att de bara är skummet på ytan. Att de när allt kommer omkring kanske inte i första hand tillfredsställer ett genuint historiskt intresse, utan rör vid mycket djupare belägna behov i det kollektiva undermedvetna.

Det är ett historiskt faktum att över femtio miljoner människor, civila som soldater, dog under andra världskriget. Men det kan knappast vara medkänsla med offren som ligger bakom den tyske historikern Guido Knopps enorma publikframgångar med teveserier om allt från Hitlers läkare och kvinnor till fördrivningen och befrielsen. Lika lite som det är kunskapstörst som gör att folk i över fyrtio länder suttit klistrade framför bildskärmen när Knopp iscensatt Reinhard Heydrichs ondska som en Wagneropera.

Jag vill inte förneka att jag själv strax före midnatt ofta knäppt på dessa dokumentärer om nazismens kvinnor, tyska flaggskepp och Führerns hantlangare. När Knopps serie om de bestialiska SS-läkarna var slut följdes den av en serie om människoätande hajar, vilket säger något om genretillhörigheten. Naturligtvis finns det historiker som är avundsjuka på Knopp. Med viss rätt har man kritiserat honom för publikfrieri och kallat hans team "historiepornografer", som lever på att förströ kvällströtta tyskar med nazi-kitsch och elände, snarare än på att upplysa dem.

Och ändå kan ingen förneka att Guido Knopps dokumentärer blivit stilbildande. Hans styrka - och svaghet - är just förmågan att skapa närvaro i sådant som hos andra historiker ofta blivit stendött. I ett enormt arkivmaterial lyckas han hitta den rätta scenen och det rätta ögonvittnet, och till sin hjälp har han alltid en stor produktionsapparat som vet hur man skapar spänning med dramatisk musik och snabba klipp. Metoden kan studeras i hans bok "Befrielsen", som är en utvidgad textversion av en teveserie med samma namn.

Varje kapitel börjar i ett presens som slår an tonen. "Grå moln hängde tungt på himlen", står det i första kapitalet om landstigningen i Normandie och i nästa kapitel heter det: "Det låg något hotfullt i luften" och senare "Det var en disig morgon". Därefter inflikas ett ögonvittne som "minns" eller "erinrar sig" något, oftast kortfattat och för att skapa en tidsmässig distans till själva händelsen som man ännu inte fått ta del av eller som bara antytts: "Ännu vet ingen vad som kommer att hända."

Därefter bryter helvetet loss - eller vad man nu vill kalla alla de militära slag och strategiska manövrer som följde på de allierades landstigning i Normandie sommaren 1944. Ungefär som i en film - fast uppdelat i fem kapitel - varvar Knopp återblickar med ögonblicksbilder från västfronten och slaget om Paris, liksom de sydliga avsnitten där Wehrmacht byggde en ställning intill berget och klostret Monte Cassino. Engelsmannen Matthew Parker ägnar i "Slaget vid Monte Cassino" en hel bok åt denna den kanske mest blodiga och meningslösa sammanstötningen under hela andra världskriget. När medeltidsklostret förstördes fanns inga tyskar där utan bara över tusen flyktingar, de flesta barn.

På liknande sätt ger Knopp skarpa bilder av striderna vid bron Arnhem och tyskarnas desperata Ardenneroffensiv. Det var den sista striden utanför Tysklands gränser; vad som återstod var en långsam, plågsam och framför allt onödig väg mot undergången, ett "hav av blod och tårar" som Knopp uttrycker det. Hans bok om de människor från bägge sidor som upplevde allt detta är både intressant och läsvärd, men när jag läst den brittiske historikern Max Hastings monumentalverk "Harmagedon" insåg jag att den stereotypa klipptekniken trots allt har sina begränsningar.

Harmagedon är i religiös terminologi platsen för domedagen, den sista striden. I sin bok har Max Hastings samlat källor och intervjuer från både öst- och västfronten, bland ryska rödgardister och tyska bomboffer, och lyckats med den nästan omöjliga uppgiften att sammanfoga allt detta till ett övertygande helt. Hastings både beskriver och analyserar, träffsäkert och utan tanke på vad som är politiskt korrekt. Man känner sig i händerna på en ödmjuk och nyfiken navigatör. Sakta men säkert formas bilden av de över hundra miljoner människor som på olika sidor var inbegripna i striderna, men också otaliga civila och hela städer som gick upp i rök på några timmar.

Efter kriget var det svårt för tyskarna att tala om allt som gått förlorat, inte bara människor och hela landsändar, utan också andliga domäner där tysk kultur haft sina rötter sedan medeltiden. Hastings är här lika öppen och ärlig som sin landsman och kollega Antony Beevor. Han berättar att det begicks svåra förbrytelser även från de västallierade. Framför allt och utifrån delvis nytt arkivmaterial skildrar han vad som skedde när ryssarna tågade i de dåvarande tyska östprovinserna. Den veritabla blodorgie som utlöstes när de under sitt stora "fosterländska krig" stympade och våldtog miljoner tyska kvinnor och barn trotsar all beskrivning.

När den tyska kapitulationen var ett faktum i maj 1945 var det nog bara de överlevande fångarna från nazisternas koncentrationsläger som upplevde en äkta befrielse, kanske också några av de västallierade. Hastings talar om en kulturkrock mellan å ena sidan det "normala" krig som amerikaner och engelsmän utkämpade i väst och å andra sidan de ohyggligheter som ryssar och tyskar upplevde på östfronten. Exempelvis nämner han att nästan trettio miljoner ryssar dog i kampen mot Hitler-Tyskland, de västallierades förluster däremot uppgick till knappt en miljon. Man får en känsla av att det var två olika krig som utkämpades.

Det är en omständighet som inte märktes när krigets segrare och förlorare i Moskva tillsammans firade sextioårsminnet av krigsslutet. När allt kommer omkring var det ett spel för galleriet. I det postsovjetiska Moskva finns det ingen vilja att kritiskt granska de egna historiemyterna. Forskningen i ryska arkiv om "det fosterländska kriget" har nästan uteslutande bedrivits av utlänningar. Men för någon månad sedan utkom på tyska den första privata dagboken av en officer i Röda armén, skriven av en rysk jude som på nära håll upplevde inmarschen i Berlin och det första ockupationsåret.

Det är inte bara det ovanliga perspektivet som gör Vladimir Gelfands postuma "Deutschland-Tagebuch 1945-46" till en läsupplevelse. Också den inre kampen, den moraliska och politiska, hur man nu vill kalla den blandning av blodtörst och medkänsla som rödgardisten Gelfand upplever i mötet med de besegrade tyskarna, faller utanför det gängse schemat. På gatorna ligger flyktingar och amputerade soldater, föräldralösa barn och tyska kvinnor som säljer sina kroppar. Gelfand tar för sig. Om allt det och mycket annat skriver han, också att han får gonorré. Man räknar med att runt två hundra tusen barn på detta sätt kom till världen bara i den ryska zonen.

Om Gelfands litterära talang är det svårare att uttala sig. Tydligen ville han skriva en roman vid hemkomsten, men tiden räckte inte och ämnet var alltför kontroversiellt. Gelfand kom på kant med sina överordnade och kallar sina rödgardistiska kumpaner "försupna slagskämpar och anarkistiskt pack".

Så mycket mer glädjande är det att hans anteckningar med sextio års fördröjning blivit tillgängliga, åtminstone för en tyskspråkig publik. Hans perspektiv har saknats, dessa noteringar ger för första gången den röda segrarmakten ett ansikte som gör det möjligt att förstå den ryska soldatens tankevärld. Det lär bli svårt för Putin och hans postsovjetiska grindvakter att låsa in denna dagbok i giftskåpet för ryskfientlig propaganda.

Per Landin

Schwedische Sprache

Ist in Dagens Nyheter (die Neuheit des Tages) den 18. Mai 2005 des Essays von dem 18. Mai 2005 Nach 60 Jahren ab dem Tag des Schlusses des Friedens der Strom der Bücher und der Dokumentarfilme
über den Zweiten Weltkrieg ist größer, als irgendwann veröffentlicht worden war. Dieses Interesse ist nur durch den Durst des Wissens oder die Anteilnahme kaum beweglich.

DER UNENDLICHE KRIEG

Der russische Marsch in Berlin 1945

Der Aufbau-Verlag. Ein Mensch wie ich, geboren in den fünfziger Jahren und mit der Vorstellung aufgewachsen, dass der Zweite Weltkrieg und der Nationalsozialismus der Geschichte angehören, kann sich nur wundern, wie schnell und in welchem Ausmaß dieses Thema in den letzten Jahren in den Mittelpunkt der medialen Aufmerksamkeit gerückt ist und den Status eines Bestsellers erlangt hat. Die Vielzahl an Büchern und Filmen löst zunehmend Skepsis aus, insbesondere wenn es um neue Perspektiven auf Adolf Hitler geht.

Man könnte meinen, dass nach dem Klassiker von Alan Bullock, "Hitler: A Study in Tyranny" (1952), und insbesondere nach der grundlegenden Biografie von Joachim Fest aus den siebziger Jahren kaum noch etwas hinzuzufügen sei. Doch sechzig Jahre nach dem Ende des sogenannten Tausendjährigen Reiches, das nur zwölf intensive Jahre andauerte, ist der Zweite Weltkrieg weiterhin ein zentrales Thema der Nachkriegsgesellschaft. Wäre es neue, aufschlussreiche Fakten, die diesen Fokus rechtfertigen, wäre das nachvollziehbar – doch solche sind selten. Vielmehr scheint ein tiefsitzendes Bedürfnis zu bestehen, das sich jedes Jahr zum Kriegsjubiläum in medialer Dauerpräsenz äußert, vor allem wenn es um die Führungsriege des Dritten Reiches geht.

Ein Grund dafür könnte sein, dass nach dem Ende des Kalten Krieges eine neue Generation herangewachsen ist, die die europäische Geschichte mit anderen Augen betrachtet. Ein weiterer Grund liegt im Verschwinden jener Generation, die den Krieg selbst erlebt hat. Vor zehn Jahren, anlässlich des 60-jährigen Kriegsendes, interviewten die größten Medien noch Zeitzeugen, die im Führerbunker gewesen waren oder Erinnerungen an das Leben in der Wolfsschanze oder Obersalzberg hatten.

Kurz vor dem 60. Jahrestag starb Traudl Junge, eine von Hitlers Sekretärinnen. Die beste Zeit für Zeitzeugnisse war bereits vergangen, doch das hinderte die Medien nicht daran, hunderte vermeintliche Zeitzeugen zu befragen, die trotz fortgeschrittenen Alters und gesundheitlicher Einschränkungen den Wunsch hatten, zu berichten, wie es wirklich war – zur Schule zu gehen in der Weimarer Republik, in der Hitlerjugend zu dienen, als Landser in Ostpreußen zu kämpfen, für die Familie von Rudolf Heß zu kochen oder Trümmerschutt für den Wiederaufbau Berlins zu beseitigen.

Vor mir liegen etwa ein halbes Dutzend Bücher, auf Schwedisch, Deutsch und Englisch, die zum Gedenken an das 60. Kriegsende 2005 erschienen sind. Diese Werke beschäftigen sich aus verschiedenen Perspektiven mit den letzten Monaten des Krieges und stützen sich weitgehend auf Zeitzeugenaussagen. Ich habe mich in diesen Strom eingelesen, wohl wissend, dass er meist nur an der Oberfläche kratzt. Solche Bücher bedienen selten das historische Erkenntnisinteresse, sondern sprechen ein tieferes, im kollektiven Unterbewusstsein verankertes Bedürfnis an.

Es ist eine historische Tatsache, dass im Zweiten Weltkrieg mehr als 50 Millionen Menschen starben, Zivilisten wie Soldaten. Doch das allein erklärt nicht die bemerkenswerte Popularität eines Historikers wie Guido Knopp, der TV-Dokumentationen über die Ärzte Hitlers, über dessen Frauen, über Vertreibung und "Befreiung" produziert hat. Es ist kaum der Wissensdurst, der Zuschauer in über 40 Ländern fesselt, wenn Knopp die Untaten von Heinrich Himmler inszeniert wie eine Wagner-Oper.

Ich möchte nicht leugnen, dass auch ich bis Mitternacht an den Fernseher gefesselt bin, wenn Knopps Dokumentationen über Nazi-Ärztinnen, Schlachtschiffe und Führer-Adjutanten laufen. Wenn eine Serie über SS-Ärzte endet, folgt die nächste über Kannibalenhaie – was durchaus etwas über die Zielgruppe aussagt. Historiker kritisieren Knopp häufig für seinen Populismus und bezeichnen seine Produktionen als "Geschichtspornographie", die von abgenutzten Klischees und Nazi-Verbrechen lebt und dabei kaum historische Bildung vermittelt.

Doch man kann nicht leugnen, dass Knopps Dokumentarfilme ihren eigenen Stil haben. Seine Stärke und zugleich seine Schwäche liegt darin, eine starke "Wirklichkeitserfahrung" zu erzeugen, wo andere Historiker oft abstrakt bleiben. Inmitten riesiger Archivbestände gelingt es ihm, passende Szenen und Zeugenberichte auszuwählen. Dazu hat er ein erfahrenes Team von Spezialisten, das mit dramatischer Musik und schnellen Schnitten Spannung erzeugt. Diese Methodik kann man gut in seinem Buch "Befreiung" nachvollziehen – einer erweiterten Textfassung seiner gleichnamigen Fernsehdokumentation.

Jedes Kapitel beginnt mit einem packenden Einstieg: "Schwere graue Wolken hingen am Himmel" steht etwa zu Beginn des Kapitels über die Landung in der Normandie. Im nächsten Kapitel "lag etwas Drohendes in der Luft". Und dann: "Der Morgen war neblig." Es folgen Zeugenberichte, meist sehr knapp gehalten, oft mit Formulierungen wie "er erinnert sich" – was eine gewisse Distanz zum tatsächlichen Erleben schafft, verbunden mit Sätzen wie: "Noch ahnt niemand, was geschehen wird."

Dann beginnt die "Hölle" – so nennt Knopp die militärischen Auseinandersetzungen und strategischen Operationen, die nach der alliierten Landung in der Normandie im Sommer 1944 folgen. Fast wie im Film, jedoch in fünf Kapitel unterteilt, schildert er die Ereignisse an der Westfront, bei der Schlacht um Paris sowie im südlichen Frontabschnitt, wo die Wehrmacht bei Monte Cassino ihre Stellungen hatte. Der Engländer Matthew Parker widmete dieser vermutlich blutigsten und sinnlosesten Schlacht des Zweiten Weltkriegs ein ganzes Buch. Als das mittelalterliche Kloster zerstört wurde, befanden sich dort keine Deutschen mehr, nur noch tausend Flüchtlinge, vorwiegend Kinder.

Ähnlich eindringlich zeigt Knopp die Kämpfe um die Brücke bei Arnheim und den verzweifelten letzten Angriff der Deutschen in den Ardennen. Es war der letzte Kampf an Deutschlands Grenzen, danach folgte nur noch ein langsamer, qualvoller Weg in die Niederlage – ein "Meer aus Blut und Tränen", wie Knopp schreibt. Sein Buch über die Menschen auf beiden Seiten ist durchaus lesenswert, doch wer Max Hastings' "Armageddon" gelesen hat, erkennt die Grenzen der Clip-Ästhetik.

"Armageddon" – in der religiösen Terminologie der Ort der letzten Schlacht. Hastings hat umfangreiche Quellen und Interviews von beiden Fronten gesammelt, unter Rotarmisten wie unter deutschen Bombenopfern. Ihm gelingt es beinahe unmöglich scheinendes: eine umfassende, kohärente Darstellung. Hastings beschreibt und analysiert präzise und ohne politische Korrektheit. Man fühlt sich in den Händen eines souveränen, wissbegierigen Navigators. Langsam entsteht das Bild eines Kontinents, in dem über hundert Millionen Menschen in den Krieg hineingezogen wurden, während ganze Städte in wenigen Stunden zu Rauch zerfielen.

Nach dem Krieg fiel es den Deutschen schwer, nicht nur die Verluste an Menschen und Land zu begreifen, sondern auch den geistigen Niedergang der eigenen Kultur, deren Wurzeln ins Mittelalter reichen. Auch hier ist Hastings ebenso offen wie sein Kollege Antony Beevor. Beide thematisieren, dass auch die Westalliierten schwere Verbrechen begingen. Besonders deutlich wird das in den neuen Archivfunden, die beschreiben, was geschah, als sowjetische Truppen die östlichen deutschen Provinzen erreichten: eine blutige Orgie, deren Beschreibung kaum auszuhalten ist.

Als Deutschland im Mai 1945 kapitulierte, fühlten sich nur wenige wirklich "befreit" – vielleicht die Überlebenden der Konzentrationslager und einige Westalliierten. Hastings spricht von einem kulturellen Bruch: dem Unterschied zwischen dem "normalen" Krieg der Westalliierten und dem Schrecken, den die Deutschen im Osten durch die Rote Armee erlebten. Fast 30 Millionen Menschen starben dort, während die Westalliierten etwa eine Million Tote beklagten. Es fühlte sich an, als habe es zwei verschiedene Kriege gegeben.

Als Sieger und Besiegte in Moskau das 60. Kriegsjubiläum feierten, blieb ein Aspekt unerwähnt: In postsowjetischem Moskau besteht wenig Interesse, die eigenen historischen Mythen kritisch zu hinterfragen. Forschung zum "Großen Vaterländischen Krieg" findet fast ausschließlich durch westliche Historiker statt. Doch dann erschien das Tagebuch des Rotarmisten Wladimir Gel’fand, ein russischer Jude, der die Einnahme Berlins und die ersten Jahre der Besatzung selbst erlebte.

Nicht nur die ungewohnte Perspektive macht das posthum erschienene Buch "Deutschland-Tagebuch 1945–1946" zu einem aufrüttelnden Dokument. Es ist der innere Kampf, moralisch und politisch, den Gel’fand beschreibt: zwischen Blutdurst und Mitgefühl, zwischen Siegerpose und menschlichem Zweifel. Auf den Straßen liegen Verwundete, Waisen, geflüchtete Frauen, die ihre Körper verkaufen. Gel’fand schreibt auch über seine eigene Infektion mit Gonorrhoe. Man schätzt, dass allein in der sowjetischen Besatzungszone über 200.000 Kinder aus solchen Begegnungen hervorgingen.

Das literarische Talent Gel’fands ist schwer zu beurteilen. Möglicherweise wollte er einen Roman schreiben, aber das Thema war zu widersprüchlich. Er hatte Konflikte mit seinen Vorgesetzten, bezeichnete seine Kameraden als "betrunkene Raufbolde" und "anarchisches Gesindel".

Umso erfreulicher, dass sein Tagebuch – wenn auch mit 60 Jahren Verspätung – zumindest dem deutschen Publikum zugänglich wurde. Es zeigt zum ersten Mal das Gesicht des Rotarmisten als Sieger, öffnet den Blick in die innere Welt des russischen Soldaten. Für Putin und seine postsowjetischen Geschichtswächter ist dieses Tagebuch vermutlich ein Fall für das Giftschrankregal der feindlichen Propaganda.